You're anything I thought you never were, And nothing like I thought you could have been, But still you live inside of me, So tell me how is that, You're the only one I wish I could forget, The only one I love to not forgive, And thought you break my heart You're the only one,  I know I'll be there at the end of the day I don't wanna be without you babe I don't want a broken heart, Don't wanna take a breath without you babe, I don't want to play that part. I know that I love you but let me just say I don't wanna love you in no kinda way,

There's something that I feel I need to say, But up 'til now I've always been afraid, That you would never come around, And still I wanna put this out, You say you got the most respect for me, But sometimes I feel you're not deserving of me And still you're in my heart. But you're the only one And yes there are times when I hate you But I don't complain Cause I've been afraid that you would walk away Oh but now I don't hate you I'm happy to say .That I will be there at the end of the day

---

Ligger i sängen och känner en svag oro. Varför egentligen. allt har vart bra, en lång tid nu. fram tills i Onsdags, När jag kom hem från jobbet var jag helt ensam. ensam efter en säsong med fullt hus Pierre åkte här ifrån i Lördags. Monika i och John i Måndags. Så kom Christian upp och stannade tills i onsdags morse. och nu är jag helt alone. Tro mig när jag säger. jag uppskattar ALDRIG att vara ensam. kanske de 10 minuter jag står i duschen-. men inte mer.
Och det finns ingen man kan ringa och prata med. Vänner jobbar, eller gör annat. och att alltid få höra. Kan du ringa lite senare?

Jag kommer nog blogga väldigt mycket nu igen. jag hatar den här känslan. på något konstigt sett så känns det som om jag är osams med hela världen. som om alla har svikit mig. Men det är väl jag som har valt att vara här uppe. så snäll som jag är. men trodde inte det skulle ta död på mig. Jag är så sjukt beroende utav människor, av att prata med folk. Skulle till och med kunna tänka mig att ha min värsta fiende här just nu. så desperat är jag efter någon. SYMPATI tack. Den här ensamheten får mig tillochmed sakna Finspång. DÄR  har man ju iaf ngn man kan umgås med. ut och gå med.


Jag är arg och ledsen. Men på vad vet jag inte riktigt. Det är väl att jag är sjukt avensjuk på alla som inte är här, som är med människor som dom älskar och tycker om. jag är fast här .. Men jag kan ju inte bara dra här ifrån. jag har ju lovat att jag kan vara här till 17 Maj helgen. 

Jag önskar att jag vågade säga vad jag tycker och känner om allt som snurrar i mitt huvud , men jag är för feg. Kanske är det så att jag egentligen inte vill veta. jag vill att allt ska vara bra. så att det inte behöver vara några frågetecken över något som rör sig i mitt liv.

Pratade med en gammal vän igår på telefonen. Vi satt länge, länge och pratade. Det var inte förenes jag sa det högt för mig själv jag började se, Är det själva tanken på allt som är bra. finns verkligen känslorna där? Och om dom finns borde dom inte försvinna, när dom aldrig blir besvarade ? Eller är de dom falska förhoppningarna man ger varandra ? Man kan ju inte låta bli att tänka tanken om det är något stort fel på mig som människa som stöter bort? Eller så kanske man skäms över den andra personen ?



Nej som vanligt hur mycket jag än tänker på det blir jag dock inte klokare. I vanliga fall hade jag skickat iväg ett sms, med det ord jag inte kan säga på telefonen. Men det tänker jag inte göra. För att det gör att jag vill ha ett svar. men denna gång kan jag inte få de. Egentligen har jag ingen som helst anledning till att vara upprörd. skyller på att det är ensamheten som gångrar allt med 77.


Ingen kan klaga på detta inlägg någonsin.  Varken stavfel, eller om någon tycker att jag pekat ut en person. Jag tror helt ärligt att ingen männsika vet vem jag syftar på. Måste tyvärr göra dig besviken.....

---